Vems är skulden?

Igår kväll hade vi en mindre strid med vår tonårsson. Sådana duster de flesta tonårsföräldrar har med sina barn. Upprinnelsen var att jag ansåg att i vår son uppträtt illa och direkt okamratligt. För en gångs skull kände jag att jag även efter en stunds käftande hade helt rätt. Detta möttes av sonen med att uppträda ännu otrevligare. Detta gjorde mig oerhört ilsken och för att lugna ner mig gick jag ut och gick en runda. När jag kom tillbaka kunde vi prata i lugn och ro och allt kändes bra, både för mig och sonen. Han bad om ursäkt, och jag bad om ursäkt för att jag blivit lite väl arg. Precis innan jag skulle somna berättade min fru något som fick mig att ligga och fundera en stund innan jag somnade. När jag var ute och lugnade ner mig så hade sonen oroat sagt till henne: -Hoppas pappa inte gör något dumt, och går och spelar.
Jag låg och funderade ett tag. Hans reaktion är inte speciellt konstig. Under tidigare delen av hans uppväxt så flydde jag till spel så fort det blev jobbigt. Den tiden vill varken han eller jag ha tillbaka. Det som oroade mig var egentligen tanken att han kanske känt skuld för att hans uppträdande skulle driva mig till spel. Vi pratade om det när vi åt frukost. Han förstod vad jag menade att han ALDRIG får känna skuld för mitt spelande. Om jag åter en gång skulle fly till spel så är det bara mitt beslut ingen annans! Nu är jag väldigt stolt att jag klara sådana här situationer utan att ens tänka på att återgå till spelandet, och det känns jättebra.
Det är inte alltid lätt med tonåringar i huset, men oerhört mycket lättare när jag är spelfri! Efter gårdagens dust och försoning ser jag fram emot grillade chilimarinerade kotletter.

Må Väl och ha en riktigt Trevlig Helg
Niklas