Att prata om jobbiga saker.

Min gode vän Olsson har ett utbrott på sin blogg om att spädbarnsfonden inte får några pengar från staten till sin verksamhet. Utbrottet kom efter han läst en väldigt stark och intressant i artikel i Allt om barn. Inte över artikeln, utan att Spädbarnsfonden inte får statligt stöd. Det känns mer än lite trist att en förening som ställer upp och hjälper mammor och pappor som mist ett spädbarn. Deras insats är att vara en trygghet och samtalspartner att vända sig till när allt gått åt helvete. Människor i fullständigt ras, där allt känns svart behöver någon att prata med för att orka tillbaka. Att staten inte uppskattar och uppmuntrar detta är häpnadsväckande. Jag är aktiv i Spelberoendes förening i Malmö som också är en stödförening. Vi stöttar och hjälper spelberoende som kraschat och vill sluta spela. Vi finns även till för spelberoendes anhöriga som ofta befinner i ett känslomässigt ras. Jag vill inte på något vis jämföra det med att mista ett barn, men det finns en likhet. Man har hamnat i en livskris som man måste ta sig ur. Det oerhört viktigt att man får prata om det man gått igenom. Precis som Olsson påpekar så får vi i Spelberoendes Riksförbund pengar till vår verksamhet, men inte spädbarnsfonden. Nu känner jag Olsson väldigt väl, och vet att han inte är ute efter oss, utan ute efter rättvisa. Visst vore det rimligt att spädbarnsfonden får stöd från staten för sin verksamhet. Det är kanske som Olsson skriver att vi är så jävla rädda att prata om och med människor som har upplevt något så smärtsamt som att mist ett litet barn. När det är just det som man behöver, att få prata med någon som lyssnar.

Idag blev jag lite djup. Det är troligtvis för att jag tycker mycket om Olsson och hans familj och att jag har en annan mycket nära vän som också miste ett barn ungefär samtidigt.

Då ställde jag tveklöst upp som lyssnande vän. Inte för att jag kände mig tvingad utan för att det kändes rätt. När jag några år efter kraschade i spelhelvetet så behövde jag prata, och då ställde mina vänner upp för mig.

Må Väl och var inte rädd för att prata om sorg!

Niklas